Man blir verkligen ödmjuk av att arbeta med människor som lever under svåra förhållanden. Fick idag kontakt med en kvinna vars man plötsligt gått bort i hjärtinfarkt. Dotter och kvinnan har svårt för att förstå vad som har hänt och mår väldigt dåligt. Ändå lyckas kvinnan samla ihop sig så pass att hon orkar ta kontakt med socialen för dotterns skull då hon tror att de behöver någon samtalskontakt. Kvinnan står utan ekonomiska medel och närstående. Samtidigt som man vill hjälpa kvinnan omedelbart måste byråkratin ha sin gång och det är otroligt svårt att ställa dessa praktiska frågor till någon som befinner sig i kris. Det handlar tillslut om en bedömnings fråga. Vad är viktigt att veta just nu, vad kan vänta och vad behöver kvinnan och dottern för hjälp i dagsläget.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du och din dotter hittar tillbaks till någon form av lycka så småning om. Tänker på er. Imponeras av din styrka.

Deppiga Debbie hörde av sig idag. Ville ingenting, visste ännu mindre. Och blir naturligtvis ännu mer deprimerad av kontakten med socialen. Det blir så opersonligt. Jätte svårt samtal och jag blir så otroligt påverkad. Både irriterad och lite små deppig själv. Att en röst kan påverka ens egen sinnsesstämning så mycket.

Irriterad för att jag känner att jag vill att de ska ta tag i saker och ting och inte låta sig falla så långt ner. De är så unga, hur är det möjligt. Samtidigt vet jag att det i regel är omöjligt att ta tag i något för att de mår så dåligt. Man ska vara glad om de lyckas betala sina räkningar och på så sätt kunna behålla boendet och inte hamna i skulder som kommer att påverka dem för resten av deras liv. Så otroligt svårt med alla dessa känslor och tankar som dessa klienter väcker. Suck....